SNIPP-TIPS

Igår kväll publicerade jag den här videon på youtube, och herregud så mycket fina mail jag fått sedan dess! Dels är många glada över att jag inte pratar om att ”kvinnor har snippor”, utan att jag genom videon endast pratar om ”personer med snippor” för att inte exkludera någon, men framförallt verkar de som sett videon genuint glada över tipsen vilket glädjer mig!

Åh vad jag hoppas att fler Youtubers och människor överlag börjar dela med sig av sina snipp-tips, för jag har fortfarande så många frågor: Jag skulle vilja ta bort håret i bikinilinjen HELT (inte bara trimma), vilken metod är egentligen bäst om man inte vill raka? Hur ska man göra om man liksom har en inre blygis som putar ut och skaver när man han tighta jeans? OM man nu av någon anledning skulle vilja prova intimblekning, hur gör man då? Kan man göra det hemma? Jag som inte gillade de återfuktande krämerna jag testade från apoteken, finns det någon annat jag borde testa? Någon olja kanske? Typ argan eller kokos? Ibland är det helt omöjligt att få in en tampong för att själva mynningen är för torr, hur gör man då? Jag har ju fått för mig att jag inte gillar trosskydd (har inte testat trosskydd på 15 år dock!), men det borde väl rimligtvis finnas några som är bra?

 

Dålig känsla

Igår kväll var jag och hämtade ut de två vaserna som jag skrev om i ett inlägg här om dagen, och herregud, de är till och med vackrare i verkligheten. Ska visa er bättre bilder när jag fyllt på bokhyllan med böcker och det är dagsljus, men såhär står de nu:

Kommer att visa er vår nya tavelvägg i en vlogg på söndag

Fick också ÄNTLIGEN hem mina vägghängda sängbord från Ilva som jag skruvade ihop och är SÅ nöjd med. Har bytt ut standard-knoppen till en från Buster+Punch.

Satte borr-maskinen mot väggen för att borra upp borden, men efter att ha borrat ett hål på 3-4 mm fick jag en så jäkla dålig känsla i kroppen. Har aldrig varit med om det tidigare, men det kändes som att något var fel. Jag har alltid borrat hejvilt i alla väggar överallt där jag bott sedan jag flyttade hemifrån för 14 (!!) år sedan, men idag kände jag bara att näe, jag kan inte. Det var en så stark känsla i mig att inte borra, av någon anledning.

Åkte iväg till Järnia och köpte en sådan där maskin som kan kolla om det går el i väggen eller inte, och på tre av fyra ställen där jag märkt ut för att borra blinkade maskinen rött och pep.

Nu vet jag inte om det hade hänt någonting ifall jag borrat där, förhoppningsvis hade jag inte fått el i mig, men det jag tyckte var så intressant var den där känslan jag fick som sedan visade sig stämma. Har som sagt aldrig varit med om det tidigare.

 

Jag misshandlar min Instagram

Idag åt jag lunch med en man jag jobbat med under lång tid och under året fått en bra, och personlig relation med. När vi pratade om mina sociala medier skrattade han och menade att jag misshandlar min Instagram. Haha, han uttryckte sig verkligen ordagrant så!

Jag förstår att det låter jättehårt och fruktansvärt oförskämt såhär i skrift om man inte vet hur vår relation ser ut, hur vår jargong när vi ses är och inte vet i vilket tonläge eller kontext han sa det i, men for the record så uppfattade jag det verkligen inte som elakt och jag vet att han absolut inte menade något illa.

Bilder från min instagram

Jag får ofta höra att jag inte utnyttjar mitt instagramkontos ”fulla potential”. Andra youtubers och bloggare frågar mig alltid varför jag som (i svenska mått mätt) har mycket följare inte postar dagligen, folk undrar varför jag inte använder Stories mer frekvent och promotar mig själv och allt jag gör flera gånger per dag, entreprenörer blir GALNA på mig för att jag inte använder min instagram ”bättre”, och dagligen blir jag kontaktad utav företag och privatpersoner som vill köpa mitt konto.

Jag kan bli galen på mig själv också, för att jag inte postar oftare än jag gör, men anledningen är att jag känner sådan hat-kärlek till Instagram. Vissa dagar blir jag SUPERINSPIRERAD av att följa Isabella Löwengrips driv, Jon Olssons äventyr och dör snygg-döden när jag klickar mig igenom Fanny Lyckmans stories, men oftast, och då menar jag typ fem av veckans sju dagar blir jag bara stressad av Instagram.

Isabella Löwengrip | Jon Olsson | Fanny Lyckman

Jag tycker om mig själv och mitt liv. Jag tycker att jag är en snäll, omtänksam och oftast glad tjej, jag är stolt över att jag trots motgångar idag är en företagsam person som gjort stora framsteg socialt och älskar varenda liten kvadratcentimeter av min fina kropp som alltid fungerar, trots att jag i perioder inte varit snäll mot den. Jag är SÅ priviligerad som lever ett fantastiskt och innehållsrikt liv som både stimulerar, och utmanar mig.

Jag känner inget självhat, jag tycker inte illa om min kropp, jag går inte runt och känner mig missnöjd generellt, MEN: när jag sitter på Instagram och ser bilder av lättklädda kroppar kommer jag på mig själv att tänka ”fan vad jag hatar mina fula ben, jag MÅSTE verkligen börja träna”. Jag tänker att ”Usch vad mitt liv är tråkigt, här sitter jag i regniga, grå Sverige och det enda jag ser fram emot är kvällens pizza medan ALLA andra är ute och upptäcker världen”, men framförallt blir jag stressad av att se hur alla andra hinner med att göra ALLT – inte nog med att folk driver fem företag, har värsta bästa största roligaste tjejgänget, så har de en superstylad lägenhet, svinsnygga kläder och dessutom världens bästa relation till sin familj.

Jag vet att det här är en gammal diskussion, men för mig personligen tycker jag fasen att det blir värre och värre hela tiden. Jag kan knappt gå in på Instagram nu för tiden om jag inte först har ett litet pepp-talk med mig själv!

Den här hat-kärleken är anledningen till varför jag är så ”dålig” på att uppdatera min Instagram kontinuerligt. Bara jag ser den där rosa-orangea appen känner jag ett litet sting av ångest.

Vad är era tankar kring instagram? Blir ni stressade eller klarar ni av att bara låta er inspireras?

 

Smakråd

–  Inlägget innehåller reklamlänkar  –

Igår kväll publicerade jag denna vlogg:

Och som jag berättar i videon skulle jag alltså behöva ert smakråd – ska jag prova att sätta speglar ovanför sängborden hela vägen upp i taket precis som på den här bilden?

Bilder lånade från Inredningshjälpen

Gardinerna vi beställt till sovrummet ser nästan exakt ut som de på bilden – ett par kraftigare havre-färgade och ett par tunna vita som hänger på en separat skena innanför de andra. Jag har också precis fått hem två stycken vägglampor från Buster+Punch (adlink) som jag i sådant fall fäster i spegeln, precis som på bilden.

Jag tycker att vi ska testa att sätta upp speglarna, för är det så att vi kommer fram till att vi inte gillar dem, ja men då är det ju bara att ta ner igen. Bättre att testa än att gå runt och fundera resten av livet, haha!

Vad tycker ni?

 

MÅSTE.HA.EN.PIEDESTAL.

Sedan någon månad tillbaka har jag varit helt besatt av piedestaler. Var jag än tittar ser jag piedestaler, piedestaler, piedestaler, och jag bara ÄLSKAR det! Kolla de här bilderna:

Tillverkade av Matti Carlson
Tillverkade av Matti Carlson
Styling: Thomas Lingsell | Foto: Andy Liffner

Så avskalat och fint! Jag skulle verkligen (och då menar jag verkligen) vilja ha en eller två piedestaler här hemma, antingen i hörnet av vardagsrummet vid matsalsbordet eller inne i sovrummet. På piedestalerna skulle jag vilja ha en skulptur eller vacker keramikvas, precis som på bilderna.

Hos inredningsbutiken Tambur har jag hittat två piedestaler i furu, på Dry studios hittade jag en i ek, och på jem & fix har jag hittat en i fiberbetong. Just nu, och sedan flera veckor tillbaka, velar jag mellan att köpa de två från Tambur, ELLER försöka mig på att bygga en egen, haha!

Jag har sett flera bloggare som snickrat ihop superfina piedestaler, och här hittade jag en superbra guide på hur man gör. Jag tänker att det hade kunnat bli en kul Youtube-video om inte annat?

Vad tycker ni – ska jag köpa dem i furu från Tambur eller bygga en själv och filma till Youtube?

 

Nya livet

I förmiddags var jag på en intervju och fotografering med tidningen I FORM. Det var jag, en reporter från tidningen, hennes dotter, en fotograf och en fotoassistent som jobbade tillsammans under tre timmar. Flera gånger under förmiddagen kom på mig själv att dels imponeras av kvinnorna i rummet, men framförallt av kvinnor generellt.

Vi var alltså fem kvinnor i olika åldrar, med olika erfarenheter och bagage som mellan fotograferingen och intervjun kunde valt att prata med varandra om precis vad som helst, men vad vi valde att prata om var samma sak som jag oftast pratar med andra kvinnor om – nämligen kvinnors psykiska hälsa och ohälsa, strukturella problem som ligger kvinnor i fatet, kvinnliga förebilder och den yngre generationens kvinnor.

Jag träffar lika mycket män som kvinnor i mitt jobb och slås verkligen av hur olika samtalsämnena som inte hör till jobbet ser ut. Männen jag träffar pratar med mig om pengar, tv-serier och youtubevisningar. De vill veta hur mycket jag tjänar, hur de eller deras företag kan dra nytta av min räckvidd i sociala medier. Det finns en tydlig hierarkisk ordning i rummet och mitt jobb reduceras allt som oftast till att jag ”lever på mina sminkvideos”. Jag förstår om du blir provocerad av att jag generaliserar, men vet du vad? Jag önskar att jag kunde skriva att jag generaliserar, men dessvärre gör jag inte det. Så här är det, i 100% av fallen. 100 %.

När vi under ett av dagens samtal diskuterade den yngre generationens kvinnor och deras skolgång kom jag att tänka på Fredrik Reinfeldts bok Nya Livet. Om du inte läst den rekommenderar jag dig verkligen att göra det, oavsett om du delar politiska värderingar med honom eller inte. I boken beskriver bland annat Reinfeldt skillnaderna för män och kvinnor när det gäller den nya arbetsmarknaden.

Mest intressant tycker jag att boken är när han hänvisar till antologin Framtidsutmaningar – Det nya Sverige av professorn Rothstein, som berättar om det skifte som skett i det svenska skolsystemet – det vill säga att pojkar idag klarar studierna betydligt sämre än flickorna, till skillnad mot tidigare då pojkar generellt hade bättre betyg än flickor över hela världen. Man ser idag hur flickorna i grundskolan presterar allt bättre, medan pojkarnas utveckling går åt helt fel håll – de presterar sämre.

Kvinnor vidareutbildar sig dessutom i allt större utsträckning och den kvinnliga dominansen är kraftig på de mest prestigefulla utbildningarna. Man ser en växande kvinnodominans i andelen läkare, jurister, ekonomer och forskare samt kan konstatera att kvinnor dominerar 20 av 30 typer av yrken med bäst framtidsutsikter på arbetsmarknaden.

Med anledningen av trenden att män presterar sämre i skolan och att allt färre män väljer att studera vidare konstaterar Rothstein att män kommer få det svårt inom en mycket snar framtid.

”De kommer att få nöja sig med otrygga och lågbetalda lågstatusjobb, eller så kommer de helt eller delvis att sakna fast förankring på arbetsmarknaden”, skriver han.

Som om det inte vore nog med att männen halkar efter när det kommer till utbildningsnivå oroar sig Rothstein därtill för att många av dessa män dessutom ofrivilligt kommer att tvingas leva ensamstående. Han visar på statistik i såväl Sverige som internationellt som visar hur kvinnor i val av partner i allmänhet väljer män som har högre utbildning än de själva och/eller står över dem på den etablerade yrkessociala rangkartan, medan män gör tvärtom. Kvinnor vill leva med män som ligger på samma, eller en högre nivå som dem själva, medan män vill leva med kvinnor som står lägre i rang.

För män med svag ställning på arbetsmarknaden följer alltså statistiskt betydligt mindre chans att träffa en partner eftersom att de riskerar att bli ratade av de högre utbildade kvinnorna, och som vi vet sedan tidigare finns en betydande risk att män som saknar fast förankring på arbetsmarknaden och partner dessutom riskerar att tappa hela det sociala kapitalet och möjligheterna att etablera sig på samhällets olika arenor.

Kvinnor är alltså allt mer välutbildade och drar ifrån männen när det gäller skolresultat, man skönjer en utveckling med kvinnor som tar sig fram på bred front och lämnar mängder av oförstående män i dikena utmed framtidens karriärsvägar. Man ser att kvinnor leder utvecklingen när det kommer till att bejaka urbaniseringen och de nya jobben som växer fram i städernas ekonomi, och att kvinnorna är de som är med och formar framtiden.

Jag vill inte att det ska gå dåligt för män, så ovan är inte någon jätterolig läsning utifrån det perspektivet att den här utvecklingen eventuellt kan leda till hundratusentals män som känner att de står utanför samhället. Men däremot tycker jag att det är så häftigt att jag får vara med och uppleva det här skiftet som vi står inför. Och jag känner det. Idag under jobbpasset med I FORM, varje gång jag pratar med kvinnor, varje gång jag pratar med män, varje dag, hela tiden.