Hej Köpenhamn!

Igår eftermiddag fick jag samma symptom som vid magsjuka. Jag vet inte om det kan berott på att jag var uttorkad, hade fått i mig något konstigt eller om det faktiskt bara var nervositet inför hemresan. Hur som helst blev jag supernojig över att jag skulle behöva åka hem magsjuk idag, men imorse när jag vaknade mådde jag bra!

Så vid 10-tiden imorse körde vi från Binz till den tyska staden Rostock där vi tog en färja över till danska Gedser, och allt har gått så himla bra. På färjan var jag och Anders så lyckliga över att vi haft en så bra semester, så här såg mitt face ut efter att vi kramats, eller ”gullat” som Anders säger, i en minut typ:

Jag har så himla känslig hud och blir alltid helt röd efter att hans skägg rivit min hud. Anders tycker att det är lika kul varje gång som ni ser på bilden. Inte för att ge er obehagliga bilder, men ni kan ju föreställa er hur mitt ansikte ser ut efter att vi… kramats i sängen. Ser ut som om jag fått någon hudsjukdom varje gång.

Aja, hur som helst var vi sjukt spontana (för att vara oss!) i bilen på vägen från Gedser till Malmö och beslutade oss för att stanna i Köpenhamn istället, och checka in på ett hotell här. I två nätter! Så vi kommer att vara här hela dagen imorgon och bara strosa omkring, sedan fortsätter vi till Stockholm på lördag. Mysigt va?

Jag tog en sådan där ångestdämpande tablett tidigare idag, så jag känner mig rätt dåsig, men jag tror att vi ska dra ut på stan en liten stund nu ändå, sedan blir det nog en tidig kväll för oss.

Ni som har partners med skägg och/eller mustasch – hur gör ni för att inte bli helt röda i ansiktet efter att ni myst? Det känns ju som om ansiktet brinner!

 

Min lättklädda insta-selfie

Usch, har varit så ledsen, ängslig och fylld av sådana skamkänslor idag efter alla elaka kommentarer som trillat in till följd av blogginlägget på bloggen Bloggbevakning om en bild jag hade publicerat på instagram. Selfien av min kropp i spetsbody rörde upp känslor då den var… jag vet inte, ”för lättklädd” enligt vissa, tror jag. Eller sexig. Opassande var den enligt ett par högljudda kritiker, i alla fall.

Jag tog givetvis ner bilden, för snälla tro mig när jag skriver att jag inte, aldrig någonsin, är ute efter att provocera. Jag skriver sensationslystna titlar på mina Youtube-videor precis som alla andra där, men jag tycker inte att det är ”kul” med hetsig stämning i kommentarsfältet, jag är inte ”ute efter” att x antal procent av kommentarerna i mitt flöde ska vara kritiska. Jag mår dåligt av osämja i mitt kommentarsfält. Jag hatar det!

Jag tror inte att det är lönt att jag försvarar bilden jag publicerade. Framförallt för att det – om vi ska vara realistiska – är förhållandevis få personer som reagerat, men också för att kritiken varit så himla splittrad. Det hade varit en sak om hundra personer t.ex. skrev att bilden var opassande för att jag är förlovad, då hade jag gärna svarat på den kritiken, men nu verkar den här gruppen upprörda personer vara upprörda utav olika anledningar, så jag vet inte var jag ska börja.

Jag vill i alla fall att ni ska veta att min avsikt aldrig var att göra någon upprörd med min bild. Jag ville inte göra någon besviken.

Men något jag tycker är så himla tråkigt, som jag vill avsluta inlägget med, är det här med hur man framför kritik. Vad är syftet med att bli så inåthelvetes jävla skitarg på någon som gör ”fel”? Varför skriver man sin kritik i versaler, avslutar meningar med fem utropstecken och försöker formulera sin kritik så att den ska träffa ömma punkter och göra så ont i mottagaren det bara går? Varför gör man så?


Här kommer några bilder från min dag här nere i Binz, så hörs vi imorgon igen! 

 

Jag kan.

Nu har jag filmat min lilla update:

Jag visade kanske inte riktigt hur stolt jag är i videon, eftersom att jag redan nu är stressad över hem-resan, men I DID IT. Jag klarade att ta mig heeela vägen till Tyskland. Tio timmar i bil, två timmar på en färja, panikångest, tårar och magont, jag gjorde det. Trots att jag inte trodde att jag kunde. Jag kan.

 

Binz

Så kom vi äntligen fram till Binz. Gud, jag vill inte tråka ut er med ännu mer prat om ångest, rädslor och fobier, men jag kan berätta att resan hit igår var hemsk. Den gick inte alls bra tyvärr, så nu känns det som om jag är ännu mer rädd inför hemresan än jag var inför att åka hit ner. (PS. jag ber verkligen om ursäkt till alla som tog foto med mig igår, jag var verkligen inte mig själv. Var så stressad och rädd, det var därför jag inte var pratglad)

Men oavsett är vi här, och WOW alltså, vem visste att Tyskland kunde vara så fint? Här är utsikten från vårt rum igår kväll, inget filter, ingen redigering:

Magiskt! Och rummet är fantastiskt.

Jag åt så mycket starka mediciner för att ta mig igenom resan igår att jag var helt groggy när vi kom fram, men vi gick trots det ut och åt en snabb middag. Vi insåg att restaurangerna här inte har vegetariskt på menyn, än mindre veganskt. Så kosten kommer nog bli ett problem för mig de här dagarna…

Idag tänkte jag filma en liten update till Youtube, sedan ska vi spendera dagen lediga på stranden. Vaknade kl 5 imorse till den här soluppgången. Så jag hoppas på fint väder idag!

 

Hej Malmö!

Nu är vi i Malmö! Det gick jättebra att köra hit, men det är egentligen imorgon den (för mig) ”läskiga” resan börjar, för det är då ska vi över bron till Danmark, köra någon timme genom Danmark, ta en färja till Tyskland och slutligen till hotellet. Men jag känner mig rätt lugn. Jag tror att det kommer att gå bra. Allt kanske inte kommer gå helt enligt plan, men det kommer att lösa sig.

Tack snälla för att ni hejar på mig med alla stöttande kommentarer. Ni är så himla fina ❤️

 

Resfeber

Imorgon åker vi. Tidigare i veckan var jag lite smånervig, men idag vill jag inget annat än att ställa in.

Det är sådant krig i min hjärna. Det är som att ena hjärnhalvan tänker att jag ju faktiskt inte behöver ”lära” mig att resa som alla säger, för varför ska jag kunna det? Det är väl bättre för miljön om jag bara stannar hemma i Stockholm resten av livet ändå, så varför ska jag tvinga mig själv? När jag tänker efter vill jag väl inte ens till Tyskland? Vad finns där som jag inte kan njuta av hemma? Jag har allt jag behöver här – familj, kompisar, jobb, AC, god mat, allt! Samtidigt vill den andra hjärnhalvan besegra den här dumma rädslan jag lever med. För att jag såklart visst vill se andra platser än Stockholm. För att jag vill bli fri. Det finns så mycket rädslor som håller mig tillbaka i livet, som tvingar mig att leva ett litet och inrutat liv. Och jag vill inte ha det så.

Jag googlade ordet ”Resfeber” och hamnade på den här sidan som förklarar att resfeber enligt ordboken beskrivs som ”oro eller spänning inför förestående resa” eller ”iver eller åtrå efter att företaga resor”. De skriver vidare att de flesta nog upplevt iver eller fjärilar i magen, men att resfeber för  många kan vara en riktig plåga som i värsta fall leder till att man inte vill resa överhuvudtaget.

De skriver att vanliga symptom på resfeber är:

  • En känsla av oro, spänning och/eller nervositet
  • Noja över att något ska gå fel
  • Stresspåslag och svettningar
  • Sömnproblem och/eller insomnia
  • Ångest och illamående

Så jag kan nästan tycka att ordet resfeber är lite dumt eftersom att det både kan innebära att man är pirrig i magen av iver, men också att man har sådan ångest inför resan att man mår illa, svettas och drabbas av insomnia. Spektrat för ordets innebörd är så himla brett.

Hur som helst har jag inte alltid lidit av resfeber, utan tvärtom har jag i hela mitt liv älskat att resa. Jag har besökt 29 länder, rest utomlands minst två gånger om året sedan jag var barn och framförallt varit helt orädd inför att flyga. Det var aldrig något problem att åka långa sträckor med bil, buss, tåg eller färja tidigare, och innan jag började lida av panikångest har jag aldrig haft det minsta problem med att sova hemifrån. Direkt jag kom hem från ena resan bokade jag nästa, oavsett om det handlade om en weekend i Barcelona eller en spahelg på Loka Brunn.

Mina res-relaterade problem kom år 2012 när jag började få panikattacker. Till en början förstod jag ju inte vad det var för konstiga attacker, vad som utlöste dem eller hur jag skulle bli av med dem, så jag fortsatte ju att försöka leva mitt liv som om ingenting var annorlunda. Bland annat fortsatte jag att åka på resor i och utanför Sverige, men varenda gång jag lämnade stan kom attackerna, den ena värre än den andra. Jag fick fruktansvärda panikattacker på Cypern, uppe i Norrland hos Anders mamma, på flygplanet till Barcelona, på Sundsvalls flygplats, i taxin på väg till Arlanda, på tåget, i bilen, på bussen.

Så jag slutade såklart. Jag slutade flyga, slutade åka buss, taxi, tåg och bil tillsammans med andra. För tro mig, när man lever med paniksyndrom och drabbas av panikattacker varje dag, då slutar man att göra det som utlöser dem. Jag vet, jag vet, jag vet att det är fel, och det är precis vad jag säger till alla som lider av panikångest, men där och då är man så desperat att man faktiskt skiter i vad terapeuten säger.

Nu, sex år senare är det svårt att komma igång igen. Hjärnan är så jävla smart men ändå dum på samma gång, och trots att jag inte haft en enda panikattack på ett halvår är det min hjärna väljer att fokusera på att jag ju faktiskt fick en panikattack sist när jag var utomlands. Nämligen förra året när jag och Anders hade bilat till Hamburg. ”Fick jag en attack sist jag var utomlands får jag en denna gång med såklart” tänker dum-hjärnan, trots att det såklart inte behöver vara fallet.

”Och om jag får en panikattack då? Är det hela världen?” kanske man undrar, och ja men det är ju faktiskt det. Just där och då i alla fall. Det kommer aldrig gå att förklara för någon som inte själv lider av panikångest har jag lärt mig, men just där och då är det hela världen. När jag får en panikattack är jag säker på att jag håller på att dö. Och jag vet att det är någonting man slänger sig med ibland – ”det kändes som om jag skulle dö”, men det är inte på det sättet när jag får en attack. Jag är varenda gång övertygad om att jag dör. Alltså, att jag håller på att dö. Hjärtat rusar, det svartnar för ögonen samtidigt som jag kvävs. Jag är livrädd för att dö. Åtminstone om jag ska kvävas, plågas och torteras till döds.

Men det är inte bara panikångesten som hindrar mig från att resa, det är också den där jävla IBS:en. Jag har en lindrig typ av IBS, men får alltid IBS-skov precis innan jag reser, pga. stressen. Att både vara rädd för att dö och att bajsa ner sig offentligt samtidigt som man inte kan stå upprätt pga. magsmärtorna är ingen kul kombination…

Förlåt att jag skriver så långt om det här, som väldigt få av er kan relatera till, men jag tänkte att om någon, någongång googlar på ordet resfeber och kommer in här, kanske det är någon form av tröst att veta att man inte är ensam om sina besvär.

Jag har i alla fall sett till att ge mig de bästa förutsättningarna inför resan. Vi ska bila ner till Tyskland, och idag har jag dels förberett mat och snacks att äta längs vägen. Av erfarenhet vet jag att det annars brukar bli McDonalds eller godis från Circle K som gör magen och psyket ännu sämre. Jag har försökt förbereda mat med lågt FODMAP (FODMAP går i korta drag ut på att undvika kolhydrater som jäser och skapar gaser och irritation i mage/tarmkanalen) och sådant som jag vet att min mage gillar.

Jag har dessutom packat, och bestämde mig precis innan jag skulle sätta igång och filma en video för att vara ledig idag. Jag hade tänkt filma en prat-video samtidigt som jag packade min väska, men ska försöka filma en liten update på söndag från Tyskland och publicera istället. Tror det är roligare än att se mig packa.

Så jag har haft världens lugnaste och skönaste dag. Fixat matlådor, packat och kollat på Youtube typ 😊 Plus att Anders ring blev klar redan idag! Kolla:

Jag tog bilden samtidigt som han satt och räknade upp vad han hade gjort idag.

Det är så ovant att se mig själv med ring. Jag brukar ju nästan aldrig använda ringar i annat fall. Så som sagt har jag haft en bra dag idag, trots ångest. Och nu tänker jag spendera kvällen med att kolla på Black Mirror och psykiskt stålsätta mig för att inte vakna med resfeber imorgon. Tack för att ni orkade läsa, det var jätteskönt att få skriva av sig ❤️