Hmm..jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag tar det från början så att ni får hela bilden…
I början av året berättade jag att jag var på möte hos Bonnier då jag hade en idé om att jag ville ge ut en bok i år igen. Jag läser nämligen kommentarer om och om igen från mina tittare på Youtube som tycker att det vore kul om jag gav ut en kokbok med veganska recept. Jag älskar ju mat, gillar att testa nya recept och tycker verkligen att det är terapeutiskt och sjukt avslappnande att spendera tid i köket, så min idé som jag presenterade för Bonnier var just en kokbok med växtbaserade, enkla recept. Ni vet, recept med låg tröskel för den som kanske inte är van att laga eller äta växtbaserad mat. Inga recept som kräver 35 ingredienser, bjäst, tahini, eller halvfabrikat som man egentligen bara kan hitta på en eller två livsmedelsbutiker i Sverige med galet nischat sortiment. För det är tyvärr så jag upplever många veganska kokböcker idag.
Recepten i många böcker består av supermånga olika ingredienser som man i vanliga fall inte har hemma, och i slutändan smakar maten….annorlunda. Du vet, är man van att käka korv stroganoff, makaroner med köttbullar, hamburgare eller potatisgratäng med en stek och bea blir det som en chock att testa ett recept från en vegansk kokbok. Inte äckligt, men så annorlunda med alla dadlar, muskotnöt, tofu, tapiokastärkelse och ingefära. Jag generaliserar nu såklart, men det här är – och har varit – min uppfattning under flera år. Jag skulle vilja göra en kokbok med god mat som smakar som den mat de flesta är vana att äta, mat som går snabbt att göra och som inte kräver att du är någon mästerkock eller behöver fylla på skafferiet med 12 nya kryddor som du antagligen aldrig kommer att använda igen.
Jag började lista recept, kontakta fotograf, kika på formgivare och ta fram ett bokavtal med min jurist, MEN, när bokavtalet äntligen var klart och redo att signeras kände jag att jag inte orkar fortsätta prata om veganism i den utsträckning jag gjort. Det finns nämligen en förhållandevis liten, men högljudd, grupp personer som stör sig på veganer, som verkar se veganer som ett hot, som fienden som måste förgöras. Jag vet i ärlighetens namn inte varför en del blir så provocerade av människor som väljer att äta växtbaserat, men uppenbarligen stör det folk som därför dagligen jobbar på att försöka ”sätta dit” mig och ”avslöja” mig som icke-vegan. Ni såg ju själva hur mitt kommentarsfält såg ut när det gick upp för dem att jag får botox injicerat.
Samma lilla grupp riktigt gottade sig i att min ”äckliga veganlögn äntligen avslöjats”, under olika namn kommenterade samma personer att nu kommer sanningen de väntat på fram, ”nu har du grävt din egen grav Therese”, och att de ser fram emot att se mitt fall! När jag sedan förklarade att botoxen både var vegansk och inte testad på djur blev det självklart en besvikelse för dem, så fokus flyttades då till min Givenchy-väska istället. Ni vet, den där som är gjort av konstgjort veganskt läder. Sedan flyttades fokus till smöret jag köpte i matbutiken i en video. Jag köpte nämligen ett smör från Flora som innehåller palmolja, och eftersom att palmolja ibland ”kommer från länder där regnskog skövlats, ja då är ju inte Therese någon djurvän, tvärtom, hon HATAR djur, det egoistiska jävla lögnarsvinet”. Ingen tog sig tiden att ta reda på att palmoljan i Floras smör är certifierad och hållbart producerad enligt RSPOs kriterier och därmed av sådan typ som Världsnaturfonden inte rekommenderar oss att sluta konsumera. Nähepp, och min frisör då, har de verkligen veganska blekningar hos Paul Mitchell?
Jag vet att det låter larvigt när jag återberättar det såhär i ett blogginlägg, så larvigt att jag egentligen nog bara borde skratta åt de här ihärdiga personerna och bara scrolla förbi, men ni får helt enkelt lita på mig när jag skriver att jag försöker. Utan framgång. Det är fruktansvärt psykiskt påfrestande att dagligen få den här typen av kommentarer. Inte en bra dag kanske, men en dag när jag tvekar på mig själv, en dag när jag är orolig över sjuka familjemedlemmar, en dag när jag äts upp av min ångest. De dagarna får dessa kommentarer min bägare att rinna över.
Jag har förstått det som att de flesta av de som stör sig på mig gör det för att de tycker att jag verkar försöka framställa mig själv som så himla ”perfekt” hela tiden. De tycker att jag ska vara ärlig med att jag inte är ”perfekt”…
SJÄLVKLART försöker jag att vara en bra förebild för de som ser mig som en sådan, och försöker därför att ägna mig åt bra saker som att dela med mig av mina erfarenheter av psykisk ohälsa, använda ett vårdat språk, inte dra grova skämt som kan såra någon, inte prata om alkohol eller fest på ett sätt som kan uppmana andra att konsumera alkohol, prata om hur vi kan påverka vår miljö genom att välja vad vi lägger på tallriken, jag försöker kontinuerligt att jobba med välgörenhet och helt enkelt vara en sådan person online som jag själv hade mått bra av att följa. Men därmed inte sagt att jag på något sätt är, eller försöker vara, perfekt (vad det nu är).
Herregud, jag gör ju bort mig hela tiden – säger opassande saker, lägger ut videor med titlar där jag inte tänkt hela vägen som jag sedan ändrar, jag kör bil trots att det inte är bra för miljön, jag har jättemycket problem med att acceptera min kropp som jag berättar öppet om. Och självklart skärper jag till mig extra när jag vet att kameran är på, det hade väl nästan varit konstigt annars. Det förstår väl alla att jag utanför kameran kan dra skämt som inte passar sig på Youtube, jag kan snacka skit om folk jag inte gillar, jag har slängt både ett och två tuggummin på marken i mina dagar, haha. Det är inte någon hemlighet, utan någonting som alla nog egentligen förstår.
Men tillbaka till veganismen. Jag har pratat med 5-6 stycken andra ”offentliga” veganer som är verksamma på Youtube och i bloggar, och alla säger samma sak. Man orkar inte försvara sin livsstil varje dag, så samtliga av dessa veganer har slutat kalla sig för veganer i sina sociala medier. Man pratar istället om att man äter växtbaserat. Jag tror att jag också är där nu. Jag fortsätter att äta växtbaserat, leva en vegansk livsstil, jobba med annonsörer som lanserar växtbaserad mat och Indy Beauty kommer för alltid att vara 100% veganskt, men jag funderar på att sluta kalla mig vegan. Funderar. Jag vet inte ännu.
I och med dessa tankar känns det inte som rätt timing att ge ut en vegansk kokbok. Jag orkar just nu inte prata mer om veganism på grund av den baksida som följer med. Men vi får se, jag kanske får ett ryck om en månad eller ett år och känner att NÄE, JAG TÄNKER INTE TYSTAS och så kör jag igång igen, haha.
Vad är era tankar?
Snälla, snälla, SNÄLLA: håll god ton i kommentarsfältet.
